Lördagsmorgon på Södersjukhuset

  Micke,älskade son. 
  För en stund sen, kvart i nio, var det din dödsstund och som nästan alltid när det är lördagsmorgon är jag tillbaka på Södersjukhuset och fasan i väntrummet där. 

  Tillbaka till alla timmar av hopp och förtvivlan. Vi kunde inte se dig eller hålla om dig för du var precis förd till operation när vi kom. En dörr, bara en dörr, skiljde dig från oss och den dörren glömmer jag aldrig, aldrig! 

  Läget var kritiskt men stabilt, din lever var sönderstucken men nåt mer kunde man inte se. Tänk när de kom strax före sju och sa att allt hade gått bra! 

  Nu skulle de bara behålla dig någon halvtimme till för att vara säkra på att du inte började blöda och sen skulle du få vara på intensiven över dan. Vi andades ut lite och började planera vem som skulle vara hos dig - och det ville alla. Och nån av oss skämtade lite om hur du skulle reagera med ärr på din vackra mage och hur det skulle kännas att avstå från styrketräningen. 

  Halvtimmen gick och du kom inte, en stund till och du kom inte. Paniken började spridas utan att vi visste (men kanske vi visste ändå.. ) kräkas, gråta, ringa efter prästen, stå fastfrusen vid dörren, den där dörren. Ångest, ångest, söka upp personal som berättade att du börjat blöda, en läkare till var på väg och sen en till.